Löpning i Uganda och Kenya

Två veckor i Uganda och tre veckor i Kenya har gett några insikter om vad löpning är och inte är för dem. Kapchorwa i Uganda (nära den kenyanska gränsen) har blommat upp som löparby mycket tack vare världsrekordhållarna Joshua Cheptegei och Jacob Kiplimo. De sponsrar lokala lopp, skolor och camps för lokala löpare. De allra flesta bor nämligen i sådana: Adidas, Polisen, Militären, Kriminalvården, Doctor Rosa, Sudan … totalt finns ett dussintal camps där 10-15 löpare får mat, coachning, massage. 06.20 varje morgon samlas ett hundratal löpare på grusarenan för bön och morgonpass. Intervaller på gruset på tisdagar, tempopass på torsdagar, fartlek på väg på lördagar, övriga dagar runt tjugo kilometer. Under mina veckor var jag en av två européer, och överallt ropade barn ”muzungo” och sprang efter en ett par tiotals meter. De lokala löparna pratar ofta engelska sinsemellan, och välkomnar alla som vill vara med.

Inbördeskrig är en förklaring till att löparframgångarna i Uganda börjat komma först nu, men också
att Sebei (det folkslag som tillhör Kalenjin, dvs samma som i Kenya) endast är 300 000 personer.
Trots det tog de tre OS-medaljer i Tokyo och förväntas ha betydligt större trupp till nästa OS. Själva tycker de att förutsättningarna för löpning är bättre än i Kenya: Kenya är kallt. Kenya är platt. I Kenya är det svårt att komma ner till låg höjd.

Väl i Iten i Kenya upplevde jag det knappast som kallt eller platt, men skillnaden fanns där
åtminstone. Här var antalet löpare fler, och framför allt antalet löpturister. Det fanns gott om små löparbutiker och massagestudios, vanligtvis med ”Champions” som en del av namnet. Alla vägar in och ut ur Iten har ett entrévalv med texten: ”Welcome to the Home of Champions”. En väl underbyggd titel med tanke på att fler än hundra OS- och VM-guldmedaljörer har bott i staden med 10 000 invånare. Massage var något löparna prioriterade högt. Gärna två gånger i veckan à 1-2,5 timme, smärtsamt men kändes välgörande för att få bort små muskelskador och spänningar. Vila prioriterades också högt. De trodde mig knappt när jag berättade att jag inte vilade efter kvalitetspass i Sverige. Många sov middag ett par timmar efter dagens första pass.

Schemat i Kenya var likt Uganda. Samling 06.10, en dag med bana, en dag med fartlek, en dag med platt tempopass. Alla springer samma pass och de som inte orkar bryter halvvägs. Vid två tillfällen blev jag avhängd och tappade bort gruppen, annars fanns det ofta eftersläntrare att hänga på.

Med hundratals löpare som alla hade varit Sverigeelit är det svårt för ugandierna och kenyanerna att få inbjudningar till lopp där de kan tjäna pengar. Många har tränat i flera år i väntan på att en manager ska upptäcka de och skicka de på deras första lopp till Europa. Under tiden får de små bidrag från vänner och släkt för att klara vardagen. Att lämna barn hos mor- eller farföräldrar är heller inte ovanligt. Vid ett enda tillfälle träffade jag någon som skulle kunna kallas motionär. Hon sprang för att gå ner i vikt. Men hon hade ändå hyfsat koll på löparvärlden, hennes bror var nämligen världsrekordhållare. Vid ett annat tillfälle träffade jag på någon som precis som jag är registrerad till Hamburg marathon.
- I plan to improve this year, sa han.

Jag frågade hur det gick sist.

- Jag vann.

Mina egna ambitioner gav de inte mycket för. Det är en kvinnotid, sa en busschaufför. Jag svarade att jag var nöjd ändå.
- Men då vinner du inget större maratonlopp!
Löpning är i första hand ett sätt att tjäna pengar. Även om de allra flesta aldrig får några större
prispengar drar vinnarna in mycket pengar till städerna och det smittar av sig på alla. Men löpning är också en passion, så mycket löparglädje som jag fått uppleva under dessa fem veckor har jag inte sett på något annat ställe. Hade det inte varit för barnen hade jag stannat kvar.

Bildtexter:
1) Det ugandiska landslaget tränar i Kapchorwa – och alla kommer från regionen.
2) Här bor världens främste maratontränare, Renato Canova, sedan två decennier. Han har anpassat sig efter den lokala inställningen till tid. Jag fick vänta i 90 minuter på att han skulle avsluta ett annat samtal, sedan pratade han med mig i 150 minuter. Ingen stress.

3) St Patricks Highschool har inte bara 35 OS- och VM-guldmedaljörer, utan också Östafrikas mest framgångsrika schackklubb.
4) Kipchoge ger bara 80 % på kvalitetspass, enligt egen utsago.
5) Nageso har gott hopp om att delta i OS 2028, under UNHCR:s lag för flyktingar.

Hälsningar Axel