Det börjar nog så oskyldigt. Jag sitter och slösurfar och halkar in på facebook. Scrollar i flödet, och plötsligt dyker det upp. Inlägget som får mig att klicka på en länk och förflytta mig från halvliggande i kontorsstolen till att sätta mig rakt upp och börja läsa. Lopp i London, varav ett går av stapeln när vi är där på långhelg. Halvmara visserligen, vilket är ungefär 2 mil för långt för att passa mig. Men ändå... springa kommer jag ju att göra i vilket fall som när jag är där, och man kan ju alltid ta ett lopp som ett träningspass.
Några dagar senare är allt klart. Sambon har vidtalats och åtagit sig att ta mig dit, för att sedan avvika och parkera sig på ett kafé i den närliggande metropolen East Sheen, vars största sevärdhet är The Triangle, en del av ett kvarter som med viss fantasi kan liknas vid en triangel.
Det är race day och vi är på plats. Först tunnelbana och sedan buss. På bussen finns även några andra löpare, och den sista biten till fots är vi ett litet lämmeltåg på säkert 7-8 personer som målmedvetet traskar mot tävlingscentrum. Då ser jag dem. Till vänster, ute på ett fält står de – en flock på säkert 20 hjortar som uppmärksamt iaktar oss och verkar fundera över den oväntade tillströmningen av människor i deras del av parken en solig lördagsmorgon. Jag gräver i väskan efter mobilen för att föreviga det hela, men inser att vissa ögonblick gör sig bäst utan kamera och låter handen sjunka.
Nummerlappen är uthämtad, väskan inlämnad, mobil och energibar instoppade i mitt flipbelt. Hjortarna – som tävlingsinfon noggrant påpekat inte får störas och skall tas stora lovar runt om man träffar på dem utmed banan – har avvikit till mer fridfulla delar av parken. Då drar den igång, den Friskisliknande uppvärmningen som lyckas få ca 350 löpare att studsa på stället under trädkronorna. Jag konstaterar att det inte i alla fall inte är samma musik som den vi får ta del av på CIP, och studsar glatt med.
Starten går, och jag hittar ett lagom tempo. Det är varmt – ca 25 grader – och grusstigen ryker så det bildas stora moln omkring oss. Banan är en 4-varvsbana med en blandning av grusstig, asfalterad gång/cykelstig och gräsfält. Första varvet går åt till att bekanta sig med bansträckningen, konstatera att det är välskyltat och att det finns gott om funktionärer. Andra varvet utnyttjar jag vätskestationen som kommer kort efter varvningen. Här är det inga små muggar a la Göteborgsvarvet, utan hela flaskor med vatten som delas ut. Det finns bara ett aber – vatten som är minst lika varmt som omgivningen är inte det man längtar mest efter en varm sommardag utan minsta fläktande bris.
Ut på tredje varvet. Speakern nämner mitt namn och kommer med pepp som ger mig lite extra energi. Halvvägs in på varvet känner jag att det är dags för det tyngre artilleriet. Halar fram min bar ur bältet, noterar att jag i alla fall inte kommer att bryta några tänder på den, och tar några giriga tuggor.
Fjärde varvet. Nu är det tufft; så här långt har jag inte sprungit på länge och musklerna i både framsida lår och rumpa får bekänna färg. De knotar men fortsätter troget att göra sitt jobb. Jag räknar ned i både kilometer och miles och äntligen närmar jag mig målportalen. Passerar skylten som förkunnar ”Sprint finish starts here” och konstaterar att så mycket sprint blir det inte idag, även om jag lyckas få till en liten fartökning.
I mål blir jag belönad med en medalj, en t-shirt, en vattenflaska (sval den här gången), en liten godispåse med fem colaflaskor och en påse kryddade majskorn. Bananen och den plastinpackade lilla torra kakan får vara. Ler inombords av min annorlunda uppladdning i form av en gårdagskväll på Michelinstjärneförsedd restaurang med sexrätters avsmakningsmeny och några glas vin till det. Byter ett svettigt Björnstorpslinne mot en torr och skön finisher-tshirt och går på trötta ben mot busshållplatsen. Konstaterar att ibland är allt som krävs för en dag utanför lådan bara ett inlägg i ett facebookflöde.
