Med åtta varv runt Växjösjön fanns vissa likheter med loppet i Wien, och nog var det gott om orangea, gröna och rosa Vaporflys. Men ingen hade fått tag på varken Kipchoges vita skor eller hans harar, och med lite fukt på marken, några små backar och tvära svängar – varav en med en vägskylt i huvudhöjd – var det inte förutsättningar för sub2. Avsaknaden av kenyaner bidrog möjligen också.

Ärligt talat var banan liksom vädret utmärkt och det blev en SM-medalj till klubben. Peter Hansson vann silver i M55-klassen på 3:16.

Jag och Erik hade lejt in två langare och ett barbord som stått pall för stora mängder rusdryck men nu gått vidare till ädlare uppgifter med varannan vatten. Vi hade fastat, druckit rödbetsjuice, koffein och ätit majsgröt tills kolhydraterna sprutade ur öronen och händerna darrade, och så var det dags.

Efter tre kilometer drog en okänd småkraftig löpare ifrån. Han gör en Ayala, tänkte klungan, med syfte på VM-löparen som ryckte efter 1 km och bröt halvvägs – han vill ha sin TV-tid. Erik la sig som tvåa och själv tog jag rygg på fjolårstrean. Vi hade nämligen scoutat hans träningsdagbok och sett att träningstiderna inte var lika imponerande i år.

Hockeyspelaren som ledde gjorde ingen Ayala utan vann med god marginal. Erik blev tvåa på 2:35 och själv fortsatte jag ligga klistrad i rygg mellan 7:e och 40:e kilometern, även när det egentligen började gå för långsamt. En lite längre löpare kom ifatt, passerade och stångade huvudet i skylten. Med ett blodigt sår höll han ändå undan, en sekund bakom nådde jag målet på 2:38 för att kvala in till SM-klassen i Stockholm.

”Lite fegt”, tänkte jag efteråt. ”Så trött blev jag inte.” Men när väktarna på Stockholm central tog mig för hemlös och frågade om jag hade någonstans att ta vägen insåg jag att loppet ändå satt sig i kroppen.

Den resultatmässiga höjdpunkten var Anders Hansson Europarekord i M75-klassen på 3:28, men förstås också Björnstorps seger i lagtävlingen. Bra jobbat alla!

Rapporterat av Axel Smith